Oj, det var verkligen längesen jag skrev här.
Men idag hände en fin liten grej som jag bara måste skriva om.
Jag var ute och gick med min finfina hund, när vi mötte en liten flicka i treårsåldern.
Hon hade två tofsar i håret, ett runt litet ansikte, finurliga ögon och en himmelsblå klänning. Hon var ruskigt söt.
Jag såg att flickan hade Downs Syndrom, så jag tänkte för mig själv att om Noura fick för sig att göra något dumt så skulle hon bli utan mat för resten av veckan.
Men när den lilla flickan skuttade fram till oss och ville klappa Noura, så satt min älskade valp så snällt och tålmodigt och lät flickan klappa.
När vi gick därifrån sen så insåg jag att trots att min lilla hund kan bli helt vild av energi ibland, så är hon det snällaste som har gått på fyra tassar.
